Den fria radikalen

Vi lever väl i ett fritt land?!

Ja, gör vi det? Det beror kanske på hur man definierar frihet.

Vi har rätt att yttra oss, resa vart vi vill, bestämma vem vi vill leva med, hur många barn vi vill ha osv. Det är bra. Samtidigt blir vi mer och mer kringskurna och ifrågasatta. Vi filmas, kontrolleras, registreras och testas snart sagt överallt i samhället utan att det egentligen ifrågasätts av någon.

Jag har några exempel:

I min hemkommun har man infört ett instrument för att registrera allt hemtjänstpersonalen gör. Varje minut registreras för att se till att brukaren får det som bestämts. Går det åt tio minuter mer för morgonsysslorna måste det motiveras i instrumentet  Mobipen.  Politikerna har beslutat om detta, av ekonomiska skäl, men också för brukarnas bästa. Man måste kontrollera att folk får den service kommunen betalar för.  Personalen kan tycka att det är besvärligt och pensionärerna blir olyckliga för det besvär som uppstår om de vill prata lite för länge.

Tjänstemännen föreslår, politikerna beslutar och ingen reagerar öppet. Var fanns fackets röst i det här beslutet? Fanns det ingen politiker som tänkte lite längre?

I mitt landsting har det bestämts att drogtester ska utföras slumpmässigt på all personal. Självklart ska man inte vara drogpåverkad på sin arbetsplats, framförallt inte när man arbetar med liv och död. Arbetsledarna har alltid haft ett ansvar att ta tag i misstänkta missbruksproblem för att skydda patienterna och hjälpa den som missbrukar.  En ibland svår uppgift, naturligtvis, men det ingår i det ansvar man tar på sig som chef. Nu har man hittat ett betydligt enklare sätt. All personal testas slumpmässigt, arbetsledare slipper fråga,  utan kan med hjälp av ett positivt prov sätta igång processen. Vad bra!

Tjänstemännen beslutar. Facken diskuterar och de flesta tycker att det är bra för patientsäkerheten. Politikerna, vad säger de? Ingenting. Det är en verksamhetsfråga, inte något som är värt att ta upp till debatt i personalutskott eller fullmäktige.

Ytterligare ett exempel från landstinget: Det har satts upp datorer utanför omklädningsrummen där personalen ska registrera sig när de kommer och går. Alltså ett införande av stämpelklockor för sjukvårdspersonal. Vad bra, nu kan vi ha en ordentlig kontroll att alla kommer och går i rätt tid. Landstinget kan spara pengar på detta och nu vet vi att de anställda verkligen rättar in sig i ledet.

Tjänstemannabeslut, ingen hörbar facklig opposition och politikerna har inte med saken att göra.

Vill vi verkligen ha det så här? Röster höjs nu för drogtester av barnomsogspersonal, skolpersonal och inte minst elever. Utdrag från straffregister krävs för fler och fler yrkesgrupper. Allt med vällovliga syften. Vem vill inte känna sig säker på att barnen vistas i en miljö fri från missbrukare och pedofiler på dagis, eller att gamla mamma får en trygg vård och får ha sina värdesaker i fred.

Vad blir nästa steg? Teknikutvecklingen går fort och det är ingen omöjlig tanke att vi en dag kan sätta in ett litet chip i nacken som visar var vi befinner oss, samtidigt som alkohol- och drognivån i blodet mäts. Kanske kan vi sända detta till ytterdörren så att vi inte kan gå ut och ställa till något om vi har för höga nivåer. Enkelt, eller hur?

Det jag finner obehagligt är att behovet av kontroll smyger sig på oss. För många år sedan debatterades det kring kameraövervakning. Nu är det helt naturligt.  Ser vi en deckarfilm på TV förväntar vi oss att man ska hitta mördaren på någon övervakningsfilm. Fungerar inte kameran står sig polisen slätt. Mobil- och datatekniken gör att man kan spåra snart sagt alla aktiviteter människor deltagit i. Det fanns en tid när vi vägrade att uppge våra personnummer för att vi inte ville bli registrerade. Nu är det helt naturligt att skriva in det vid beställning av ett par strumpor på nätet.

Min fråga kvarstår. Lever vi i ett fritt land? För mig är frihet en inte bara något konkret utan också en känsla. En upplevelse att människor litar på varandras hederlighet och ärlighet. Ju mer kontroller och registreringar som görs ju mer kringskuren blir friheten. Risken är stor att vi förleds att tro att vi inte är att lita på, eftersom vi måste kontrolleras. Vårt eget ansvar försvinner och till slut blir vi fifflare och smitare som gör allt för att lura systemet. Vi måste också fråga oss vem det gynnar att ha kontroll. Vem sätter gränserna för vad som kan tillåtas?

Frihet och demokrati är inte enkelt att upprätthålla. Vill vi att alla individer ska följa givna lagar och regler är det naturligtvis enklast att övervaka in i minsta detalj och sen vidta åtgärder mot den som avviker.  Det tar betydligt mer tid och kraft att leva i en värld där individerna ständigt måste diskutera och fundera över det etiska i sina handlingar. För mig är det att vara människa, att ta ansvar för sitt handlande och tillsammans med andra försöka skapa och bibehålla ett gott samhälle.

Huxley, Orwell och Bradbury är författare som alltid dyker upp i diskussioner kring frihet och kontroll. Deras dystopier framstod när de skrevs, som ett skrämmande framtidsscenario. Nu står vi på tröskeln till denna framtid. Är det så vi vill ha det?

Det finns en del som undrar vart min blogg tagit vägen. Den finns, men det är svårt att samla kraft och skriva engagerat just nu.

I Nordanstig pågår fortfarande förhandlingar och inget är säkert än. Vi i partiet har åtminstone valt gruppledare till fullmäktige: Ove Wallberg. Det känns bra. Ove har erfarenhet och energi nog för att leda oss fyra ordinarie och två ersättare. Hur det än går i förhandlingarna så är vi en bra grupp som kommer att synas, höras och påverka politiken.

I landstinget är de stora förhandlingarna klara och vi vet vilka som har majoriteten nu. Tyvärr har vi inte bestämt någonting i Folkpartiet än. Allt hänger i luften. Kontakterna mellan nomineringskommittén och landstingsgruppen är få. Ingen kontakt med kommunföreningarna heller. Det skulle vara roligt att åtminstone få veta vilka platser vi fått i styrelser, nämnder domstolar med mera. Det kanske kommer information. Den 17/11 har vi förbundsmöte och då ska det väljas. Innan dess har vi säkert fått en nomineringslista.

Det här gör i alla fall att vi alla hänger i luften. Det är svårt att driva politik när man är osäker på vilket mandat man har. Budgetarbetet i landstinget går dessutom väldigt trögt. Det finns tydligen någon form av handlingsförlamning även på majoritetssidan.

Politik är svårt och kräver stort tålamod. Efter 17/11 hoppas jag alla frågetecken är uträtade så att vi kan börja göra det vi är valda för, arbeta för en bra utveckling i landstinget Gävleborg!

Hur ser framtiden ut för de äldre i Nordanstigs kommun? Kan vi se fram mot vår pension och vårt åldrande i trygg förvissning om att vi får tillgång till den service och vård vi kommer att behöva?

Får Folkpartiet Liberalerna vara med och bestämma, så är möjligheten stor för en god framtid!

Vi har länge verkat för anordnandet av Trygghetsboenden. Detta är enligt definition boende i egen lägenhet med tillgång tillgemensamma utrymmen, matsal, personal dygnet runt. Lägenheterna ska vara anpassade för personer med funktionshinder och utrustade med larmfunktion till personalen.

Vi vill att de särskilda boendena ska utsättas för ständig kvalitetsgranskning. Eventuella brister ska rättas till och följas upp. För oss är det viktigt att vården leds av kompetent personal, som i sitt arbete får stöd av ledning och politiker. Det ska också vara självklart att människor som levt ett helt liv tillsammans ska få fortsätta att göra det genom en s.k. Parboendegaranti.

Egna enheter för dementa ska inrättas för att ge lugn och ro för en god vård.

Bållebo har tidigare haft platser för närsjukvård i samarbete med primärvården. Förhandlingar om återinrättande av dessa platser ska påbörjas med landstinget. Närsjukvård är viktigt för kortare inläggningar men också för den som önskar vård i livets slutskede.

Hemtjänsten har tack vare Lagen om valfrihet, fått definierade kvalitetskrav och vi vill vara noga med att kontrollera att dessa uppfylls, både i den kommunala  och den alternativa driften.

På nationell nivå planerar vi att förbättra RUT-avdraget för äldre så att man får dra av 75% av arbetskostnaden. Det är också viktigt att se över reglerna så att tillexempel hjälp med vedhuggning blir avdragsgillt.

Folkpartiet Liberalerna vill arbeta för att våra invånare ska kunna känna trygghet även mot slutet av livet. En röst på oss stödjer detta arbete.

Om två veckor vid den här tiden har vi haft val i Sverige och allt ståhej är över. Vi som är politiker måste återvända till vardagen. En del som segrare andra som förlorare. Segrarna kommer att ställas inför möjligheterna och svårigheterna att genomföra sina vallöften. Just nu duggar löftena tätt, till pensionärer, till barnfamiljer och till alla andra grupper i samhället, som kan tänkas ha något inflytande på valutgången.

Jag vet hur lätt det kan vara att dras med i nån sorts allmän generositet när man sitter i en debatt eller pratar med en väljare. Det gäller att alltid ha en tanke i bakhuvudet att jag kanske måste genomföra det här också. Antagligen är inte jag heller ofelbar, men jag försöker komma med förslag som jag anser möjliga att förverkliga.

Lugn och ro i landstinget är mitt främsta löfte. Förutsättningen för att få till det är att jag får mandat för det och det får jag bara genom många kryss! Visserligen är mina samverkanskollegor med på tanken men många väljare bakom ryggen blir det möjligt att förverkliga tanken på ett landsting utan stora organisationsförändringar varje år.

Om jag får makt och möjlighet i landstinget kommer jag att se till att det görs en översyn av handikapphjälpmedel och sjukresor så att det blir enklare och mer rättvisa avgifter. Gävleborg ska inte längre vara sämst på det här området!

I Nordanstig är jag framförallt socialpolitiker. Jag vill se till att man inrättar verkliga trygghetsboenden för äldre, med personal dygnet runt, gemensam matsal och möjlighet till gemensamma aktiviteter.  Socialtjänsten måste få stöd och möjligheter att på ett respektfullt vis använda det sociala skyddsnätet som ska finnas i varje kommun.  Kvaliteten i vård och omsorg måste säkerställas, genom gott ledarskap, men också genom kvalitetskontroller och uppföljningar.

Några av mina vallöften. Jag har naturligtvis fler som jag och mina partivänner försöker föra ut genom handlingsprogram, debatter och möten med människor.

Ställ mig mot väggen om några år så får vi se vad jag lyckats genomföra. Lyckas jag beror det framförallt på dig som har röstat. Med stort stöd tror jag mig om att kunna genomföra det jag har lovat!

Hur står det till med hjälpmedelshanteringen i landstinget Gävleborg? Törs man flytta hit om man på ett eller annat sätt är beroende av hjälpmedel för att klara sin vardag? Tveksamt!

Idag har vårt landsting mycket strikta regler. De flesta hjälpmedel betraktas som ”egenvård” och ger inte rätt till subventioner. Det tydligaste exemplet är nog Daisyspelaren, ett hjälpmedel som hela landet anser vara nödvändigt för synskadade, utom Gävleborg.

Har du behov av personlig assistent och det behövs en lyft för dina förflyttningar, då  räknas det som arbetsmiljökostnad och betalas inte av landstinget.

Uppräkningen kan fortsätta i all oändlighet. Vad vi vet är att Gävleborg anses vara det snålaste landstinget i landet. Min åsikt är att regler för hjälpmedel borde vara nationella. I väntan å det kommer jag och Folkpartiet Liberalerna, om vi får inflytande efter valet, att se över regler och avgifter så att vi åtminstone blir mer lika resten av Sverige!

Häromdagen träffade jag en arbetskamrat från sjukhuset i Hudik. Hon vill arbeta, avdelningen behöver personal under sommaren, men hon har bara 19 dagar kvar innan man måste anställa henne enligt LAS. Det här är en kompetent person, omtyckt av patienter och medarbetare, men hon får alltså inget vik. I stället tar man in nya oerfarna vikarier. Jag har absolut inget emot att unga människor får jobba, men ifrågasätter hur man använder LAS helt baklänges. En lag som ska ge trygghet används för att utestänga kunniga, erfarna personer och detta i ett landsting som, än så länge, styrs av S! Man säger att man värnar om de anställda, men helt cyniskt utesluter man personer för att slippa fastanställa.

Hur ska det gå i framtiden om vi inte tillvaratar den kompetens som finns?  Min arbetskamrat söker sig nu till andra arbetsgivare och hon är inte ensam. Snart går hela 40-talsgenerationen i pension och vi kommer att behöva alla goda krafter för att bedriva sjukvård, men genom den personalpolitik som förts  har vi förlorat många, många.

Ett annat exempel på personalpolitik är hur man hanterar ansökningar om tjänstledighet. Anställda begär tjänstledigt för att jobba på andra ställen, men nekas och blir tvingade att säga upp sig. I stället för att få tillbaka en anställd med nya erfarenheter och kunskaper tappar man personen helt. Är detta vettigt?

Vi, som är politiker måste börja tänka i andra banor. Landstinget Gävleborg ska bli känt för att vara en arbetsgivare som tillvaratar personalens idéer och kunskaper, som lyssnar på  och respekterar sina arbetstagare.

Landstingets viktigaste uppgift är att ge befolkningen en så god sjukvård som möjligt. Detta går bara att genomföra om människorna som arbetar i vården känner förtroende från ledningen och får möjlighet att utveckla sitt arbete i lugn och ro utan ständigt hot om nedläggning eller organisationsförändringar.

Jag vill arbeta för att vi, invånarna i landstinget Gävleborg får en trygg och god sjukvård i framtiden!

Sjukresor och färdtjänst måste omfattas av värdiga regler för brukaren!

Det kan inte vara rimligt att man måste planera tre veckor i förväg om man ska resa över kommungränsen.  Vem av oss lever livet så strukturerat? Inte jag i alla fall. Antagligen har jag varit med i fullmäktige och fattat beslut om detta och det är väldigt pinsamt, men det står inte ett ord om denna regel i underlaget som presenterades för fullmäktige. Jag får nog lov att ställa en fråga till berörd ordförande, Sven-Åke Eriksson.

Ett annat problem är patienter som behöver permissionsresor när de vistas länge på annan ort i länet. Man kan inte åka sjukresa när man är inskriven på sjukhus och får inte färdtjänst över kommungränsen. Märkliga regler!

Ytterligare en sak. Om man måste åka taxi tex till sjukhus är det krav att man har 100 kr att betala chauffören med, annars får man inte åka med! Det här är helt vansinnigt. I Landstinget har vi gått över till fakturering, ingen kontanthantering får förekomma, men taxiresor kan man inte fakturera. Det här måste vi lösa.

När man skriver regler får man väl lov att använda sitt sunda förnuft, eller är det meningen att det ska vara krångligt?

Det måste gå att förändra. En begränsad ekonomi är inte skäl nog för att krångla till tillvaron för människor som bara vill leva ett vanligt liv, som alla andra.

Ibland blir man väldigt brydd när man sysslar med politik. Jag läser Ht idag (1/6) och ser en artikel om Björn Brink (c) på Rotary i Hudiksvall.

Han berättar att han vill samarbeta med oss i Samverkan Gävleborg efter valet. Intressant i sig och kanske värt att fundera på, men det är inte det som gör mig brydd, utan det faktum att Brink uttalar sitt oreserverade stöd för Hudiksvalls sjukhus.

Jag citerar: ” Det är professionen i Hudiksvall som avgör vilka specialiteter som Hudiksvalls sjukhus ska ha.”

Först tänker jag, det måste vara en annan Björn Brink, men nej, han ser likadan ut på fotot som den Björn Brink som var ordförande på landstingsstyrelsen i förra veckan.  Vi hade då bland annat ett ärende som handlade om centralisering av all pacemakerinläggnng i länet till Gävle sjukhus.

En läsare som tror gott om människor utgår naturligtvis från att Björn och hans centerparti skulle ha ifrågasatt detta förslag. Icke! Inte ett ord yttrades till Hudiksvalls förmån från centerpartiet eller den övriga majoriteten. Däremot visade man en viss irritation när vi i oppositionen ställde besvärliga frågor. I underlaget fick vi veta att man endast gjort 38 pacemakeroperationer i Hudiksvall under 2009. Lögn! Det var 72 enligt statistiken. Man sa också att cardiologerna i Hudiksvall var nöjda med förslaget. Lögn! Det finns i stället risk att de hjärtläkare vi har flyttar härifrån och möjliheten att rekrytera nya är ytterst små.  Utan cardiologer ingen cardiologi.

Varför stred inte Björn Brink och centern för detta? Tror man att det bara är irurgi som är viktigt? I artikeln  nämner Björn Brink att det ska göras 10000 operationer per år i Hudiksvall. Hur ska det fungera utan stöd till dåliga patienter utan kompetenta hjärtläkare?

Jag skulle önska att våra politiker i länet var ärliga och stod för sina åsikter i alla sammanhang. Det är sjlvklart att man kan ha olika uppfattningar beroende på synsätt och ideologi, det respekterar jag. Att säga olika saker och visa olika åsikter beroende på lyssnare tycker jag är dålig stil och bidrar till politikerförakt. Valrörelsen har knappt börjat och redan ser vi politiker som lovar och lovar. Det kan inte vara lätt att vara väljare.

Återigen har striden mellan Gästrikland och Hälsingland blossat upp och den här gången, enligt min åsikt, alldeles i onödan.

Det handlar om cardiologi, hjärtsjukvård och var man ska göra vad. Verksamheten i Gävle vill inrätta ett interventionscentrum på Gävle sjukhus. Där ska man kunna göra livsviktiga ingrepp vid akut hjärtinfarkt s.k. PCI, speciella pacemakerinläggningar och alldeles vanliga pacemakerinläggningar. Det här gör man redan, men för att få ett bra flöde och undvika onödig väntan behövs en utbyggnad med en sal och lite kringverksamhet.

Helt OK, vi behöver satsa på den specialiserade hjärtsjukvården. Problemet är bara att någon fått för sig att det skulle vara bra att flytta all inläggning av pacemaker till Gävle, även det som är vanligt förekommande och alldeles självklart för en cardiolog att göra på den egna kliniken. Man påstår att det går att spara flera miljoner på detta.

I underlaget till oss politiker blandar man ihop det här med interventionscentrum och pacemakerinläggningar så att det inte går att se var besparingen görs. Förslaget innebär också att de tre doktorerna i Hälsingland måste åka till Gävle för att utföra de här behandlingarna eftersom man bara har en doktor i Gävle som kan. Resultatet av det här kan bara sluta i kaos.

Hälsingeläkarna är inte speciellt intresserade av att stanna kvar på en klinik där man inte längre får utnyttja sina kunskaper, rekryteringen av nya cardiologer försvåras och även de kirurgiska och övriga medicinska verksamheterna påverkas negativt. Risken är att Hudiksvalls sjukhus blir någon form av B-sjukhus!

Vem vill då det här? Kanske Gävleverksamheten. Det är förståeligt att man värnar om den egna kliniken, men vi politiker måste se längre än så. Har vi beslutat att vi ska ha två fungerande akutsjukhus i länet: Hudiksvall och Gävle plus Bollnäs som ska upphandlas, då måste vi också se till att vi har kompetens och växtkraft på båda ställena.

Den nuvarande majoriteten S, C och Mp tycks inte förstå konsekvenserna av ett sådant beslut, eller också bryr mn sig inte. De tycker att vi ska lita på tjänstemännen som skriver underlag för oss att förhålla oss till. Underlag, som är röriga och dessutom innehåller rena faktafel. Vi fick veta att man gjort endast 38 pacemakerinsättningar, när det vid närmare kontroll visade sig vara 72! Man påstår också att cardiologerna i Bollnäs och Hudiksvall tycker att förslaget är bra. Detta stämmer definitivt inte! Varför måste man använda sig av falska uppgifter? Håller inte ett sanningsenligt faktaunderlag? Man kan bli lite misstänksam, eller hur?

Landstingstsyrelsens majoritet har alltså fattat beslut, med reservation från oss i oppositionen. Nu ska det hela tas i fullmäktige 16 juni. Det finns möjligheter för oss att stoppa det hela genom en återremiss. Sen är det val och det är väl bara att tro på ett annat vettigare styre efter 19 september.

Radio Gävleborg har under några dagar påtalat det sorgliga faktum att vårt landsting är ett av bara tre, som vägrar avskriva barns skulder. Det är ungefär 1400 personer i länet som helt oförskyllt har blivit skyldiga pengar för obetalade avgifter. Avgifter som föräldrarna rimligtvis borde ha betalat . Man har valt att lägga skulden på barnet i stället för den ansvariga vårdnadshavaren.

En ny lagstiftning är på väg, där det uttryckligen kommer att stå att barn inte kan bli ansvariga för kostnader och avgifter.  I väntan på lagen har nästan alla landsting i landet valt att avskriva barnens skulder, men inte landstinget Gävleborg!

Vi har hört både landstingsrådet Björn Brink (c) och landstingsrådet Ann-Margret Knapp (s) uttala sig i radion och skylla på kommunallagen och någon dom i tingsrätten. Knapp säger att det känns svårt och att man ska göra vad man kan för de här barnen.

För över ett år sedan skrev jag en motion om det här till landstingsfullmäktige. Den togs upp till behandling i höstas och avslogs förstås med motiveringen att man inte kan bryta mot lagen. Knapp sa även då att hon hade försökt göra något och att det var olyckligt men lagen måste följas.

Jag frågar mig hur de andra landstingen kan göra det här då? Kronofogdemyndigheten, konsumentverket och barnombudsmannen har alla jurister som säger att det är möjligt att avskriva barns skulder. Barnombudsmannen har uppmanat landstinget Gävleborg att agera, men nej. ”Vi vill inte bryta mot lagen”.

Återigen utmärker sig  S och C och ser till att landstinget  hamnar på sista plats. Varför? Var finns omsorgen om barnen? Vad är det som får Knapp och Brink att envist hålla fast vid att skulderna ska drivas in? Är det prestige, girighet eller …..?  Mot dumheten kämpar gudarna förgäves.