Den fria radikalen

Ibland blir man väldigt brydd när man sysslar med politik. Jag läser Ht idag (1/6) och ser en artikel om Björn Brink (c) på Rotary i Hudiksvall.

Han berättar att han vill samarbeta med oss i Samverkan Gävleborg efter valet. Intressant i sig och kanske värt att fundera på, men det är inte det som gör mig brydd, utan det faktum att Brink uttalar sitt oreserverade stöd för Hudiksvalls sjukhus.

Jag citerar: ” Det är professionen i Hudiksvall som avgör vilka specialiteter som Hudiksvalls sjukhus ska ha.”

Först tänker jag, det måste vara en annan Björn Brink, men nej, han ser likadan ut på fotot som den Björn Brink som var ordförande på landstingsstyrelsen i förra veckan.  Vi hade då bland annat ett ärende som handlade om centralisering av all pacemakerinläggnng i länet till Gävle sjukhus.

En läsare som tror gott om människor utgår naturligtvis från att Björn och hans centerparti skulle ha ifrågasatt detta förslag. Icke! Inte ett ord yttrades till Hudiksvalls förmån från centerpartiet eller den övriga majoriteten. Däremot visade man en viss irritation när vi i oppositionen ställde besvärliga frågor. I underlaget fick vi veta att man endast gjort 38 pacemakeroperationer i Hudiksvall under 2009. Lögn! Det var 72 enligt statistiken. Man sa också att cardiologerna i Hudiksvall var nöjda med förslaget. Lögn! Det finns i stället risk att de hjärtläkare vi har flyttar härifrån och möjliheten att rekrytera nya är ytterst små.  Utan cardiologer ingen cardiologi.

Varför stred inte Björn Brink och centern för detta? Tror man att det bara är irurgi som är viktigt? I artikeln  nämner Björn Brink att det ska göras 10000 operationer per år i Hudiksvall. Hur ska det fungera utan stöd till dåliga patienter utan kompetenta hjärtläkare?

Jag skulle önska att våra politiker i länet var ärliga och stod för sina åsikter i alla sammanhang. Det är sjlvklart att man kan ha olika uppfattningar beroende på synsätt och ideologi, det respekterar jag. Att säga olika saker och visa olika åsikter beroende på lyssnare tycker jag är dålig stil och bidrar till politikerförakt. Valrörelsen har knappt börjat och redan ser vi politiker som lovar och lovar. Det kan inte vara lätt att vara väljare.

Radio Gävleborg har under några dagar påtalat det sorgliga faktum att vårt landsting är ett av bara tre, som vägrar avskriva barns skulder. Det är ungefär 1400 personer i länet som helt oförskyllt har blivit skyldiga pengar för obetalade avgifter. Avgifter som föräldrarna rimligtvis borde ha betalat . Man har valt att lägga skulden på barnet i stället för den ansvariga vårdnadshavaren.

En ny lagstiftning är på väg, där det uttryckligen kommer att stå att barn inte kan bli ansvariga för kostnader och avgifter.  I väntan på lagen har nästan alla landsting i landet valt att avskriva barnens skulder, men inte landstinget Gävleborg!

Vi har hört både landstingsrådet Björn Brink (c) och landstingsrådet Ann-Margret Knapp (s) uttala sig i radion och skylla på kommunallagen och någon dom i tingsrätten. Knapp säger att det känns svårt och att man ska göra vad man kan för de här barnen.

För över ett år sedan skrev jag en motion om det här till landstingsfullmäktige. Den togs upp till behandling i höstas och avslogs förstås med motiveringen att man inte kan bryta mot lagen. Knapp sa även då att hon hade försökt göra något och att det var olyckligt men lagen måste följas.

Jag frågar mig hur de andra landstingen kan göra det här då? Kronofogdemyndigheten, konsumentverket och barnombudsmannen har alla jurister som säger att det är möjligt att avskriva barns skulder. Barnombudsmannen har uppmanat landstinget Gävleborg att agera, men nej. ”Vi vill inte bryta mot lagen”.

Återigen utmärker sig  S och C och ser till att landstinget  hamnar på sista plats. Varför? Var finns omsorgen om barnen? Vad är det som får Knapp och Brink att envist hålla fast vid att skulderna ska drivas in? Är det prestige, girighet eller …..?  Mot dumheten kämpar gudarna förgäves.

Jag har varit landstingspolitiker i snart åtta år och redan från första fullmäktige har jag påtalat den dåliga personalpolitiken. Varje gång jag tagit upp ämnet har jag bemötts med agressivitet. Man har anklagat mig för illojalitet mot landstinget, sagt att jag förstör den fina bilden av Gävleborg. Många gånger har man dragit in min man, som är läkare, i debatten. Lågvattenmärket var dock när jag fick höra att jag är paranoid och i behov av psykoterapi!!

I en debatt kan det vara svårt att plocka fram påtagliga bevis för förhållandena, men det har vi fått nu! Landstingsledningen, Ann-Margret Knapp och Svante Lönnbark var beredda att skriva under ett svar på en JO-anmälan. Förslaget presenterades i går på landstingsstyrelsen, även Björn Brink och hela majoriteten hade godkänt formuleringarna.

Svaret innehöll en stor mängd kränkande formuleringar. Kränkande mot den som gjort anmälan. Man använde sig av hans blogg som bevis för hans psykiska status! Är man psykiskt instabil när man blir arg på dåligt förd landstingspolitik frågar jag mig. I så fall är vi nog många som behöver hjälp! Hela första sidan av svaret användes till att på olika sätt visa att anmälaren inte är riktigt riktig.

Så här får man bara inte bete sig som arbetsgivare och offentlig institution! Det skulle inte förvåna mig om det här svaret blir föremål för en JO-anmälan.

Efter presentationen av det här begärde jag ordet och redogjorde för mina åsikter punkt för punkt. Jag fick medhåll av Alf Norberg (V) och Patrik Stenvard (M). Ingen försökte försvara formuleringarna. Vi föreslog att svaret ska skrivas om till beslutsmötet 8/3. Det ska bli intressant att se hur svaret ser ut då!

Nu tycker jag att vi som vill förändra måste göra något! Vi behöver träffa de fackliga företrädarna och diskutera situationen. Det här är förmodligen bara toppen på ett isberg. Det är också viktigt att vi i större utsträckning möter de vanliga människorna som jobbar på golvet. Vi behöver lyssna förutsättninglöst på åsikter och känslor. Hur ska vi kunna bedriva en god och säker sjukvård om personalen känner sig otrygg och jagad av landstingsledningen.

Landstingspolitik är inte helt lätt. Det borde vara roligt och stimulerande att arbeta för invånarnas bästa när det gäller hälsa och vård, men ibland blir det väldigt tungt.

I Gävleborg håller vi nu på med en massa saker samtidigt.                                                        1.Landstingsdirektören har presenterat en strategisk plan som politiken har att ta ställning till.                      2. Vi planerar och organiserar inför Vårdvalet, som enligt lag ska finnas 2010                                                 3. Landstingsfullmäktige ska  införa nya beredningar för att vitalisera fullmäktige och den demokratiska processen

Allt det där låter väl bra, eller hur? En strategisk plan måste vi ju ha, problemet är bara att den inte är genomförbar. Den sätter hela sjukhusvården i Hälsingland i gungning och sägs spara 76 miljoner. Med den erfarenhet vi har av andra förändringar är risken att planen i stället ger ökade underskott. Och det är bråttom förstås. Ställningstagandet till det här ska in i förutsättningar för budget som ska tas i fullmäktige i juni. Det troliga är att vi just nu behåller allt som det är, ingen törs lägga ner stora delar av ett sjukhus före valet. Ändå har man lyckats skapa oro i organisationen. Vem vill flytta till Hälsingland och göra At eller ST eller börja jobba som syrra på ett sjukhus som kanske läggs ner nästa mandatperiod.

Vårdvalet då? Det är bra och finns i alla fall vissa förutsättningar att primärvården blir mer präglad av mångfald, kanske skapas några nya hälsocentraler i privat drift. Här är det också bråttom. Först i april tillsattes den person som ska leda arbetet med förändringen. Skynda skynda, inte så mycket tid att tänka och diskutera. Kanske finns det inget intresse heller. Vi har ju en så bra primärvård så behåll upplägget med ett brett uppdrag och så mycket fast ersättning som möjligt. Då behöver vi inte tänka så mycket.

Landstingsfullmäktige ska tillsätta beredningar. Senaste förslaget är två stycken. Ett för Hälso- och sjukvård och ett allmänpolitiskt. Beredningarna ska träffa befolkning och brukare och lyssna av. De ska också följa upp beslut och komma med förslag på förbättringar tll fullmäktige.  Mycket klokt finns i detta men frågan är om vi verkligen ska genomföra det här ett år före valet. Hinner beredningarna överhuvudtaget organisera sig. Två deltidsarvoderade ordföranden  och ytterligare 20 ledamöter till en kostnad på minimum 1,7 miljoner. Jag tycker att vi skulle förbereda det här och börja nästa mandatperiod. Visa folk att vi försöker spara pengar och inte ge intrycket att vi nu inför valet vill träffa dem när vi knappt gjort något för att lyssna eller mötas under de gångna tre åren.

Min egen åsikt är att vi ska ta det väldigt försiktigt och lugnt med nya organisationer och planer. Om vi koncentrerar oss på Vårdvalet och sen lämnar resten av verksamheten i fred i åtminstone en mandatperiod skulle mycket vara vunnet. Låt personalen i vården arbeta med patienten som utgångspunkt och därifrån hitta bra och effektiva arbetsmetoder. Jag är övertygad om att det skulle gå att spara minst lika mycket pengar som landstingsdirektören tror sig kunna göra i sin plan. Dessutom skulle vi få en personal som kände sig delaktig och ansvarig. Kanske skulle vi till och med kunna hitta medarbetare som tycker att Landstinget Gävleborg är bra efter några år.

Jag blir ofta anklagad för att vara besvärlig och motvalls men jag tycker att jag som politiker ska ifrågasätta och vända och vrida på förslag i stället för att rusa iväg och organisera om så fort något inte fungerar.

Nej, lugn och ro i landstinget Gävleborg är mitt recept för våra invånare. Det är ju trots allt för invånarna vi arbetar vi som är politiskt valda och de vill inte ha ständiga förändringar som skapar osäkerhet och förvirring.